I början av 1900-talet levde en matematiklärare vid namn Wilhelm Von Osten, och han hade en svart orlovtravarhingst vid namn Hans. Man påstod att hästen kunde räkna och läsa och därför kallades han för Kloke Hans. Ägaren skrev upp räkneuppgifter på en griffeltavla varpå hästen stampade med hoven x antal gånger och gav rätt svar.
Efter ett tag kom en psykolog på att det inte alls var hästen som räknade, det var ägaren som löste uppgifterna och inte Kloke Hans. Hästen var nämligen så uppmärksam på människors kroppsspråk att han såg när det var dags att sluta stampa med hoven. Så så fort en människa var i närheten gav hästen rätt svar, men var en människa inte i närheten gav hästen fel svar.
1904 dog Kloke Hans och efter det gjorde man massor av studier på både hästar och hundar, för att se om de kunde räkna & läsa osv. Vid början av andra världskriget var man dock tvungen att avsluta studierna, då man tvångsrekryterade hästar till Första Världskriget.


Detta är verkligen ett exempel på hur duktiga våra kära vänner är på att läsa av vårat kroppspråk. Det är något som tåls att tänka på när vi ger hästen diverse olika hjälper.