Nu kommer inlägget om Noora!

Mir Noora var ett arabsto jag red under 2008-2009. Hon var otroligt välstammad, men hon såg inte alls ut som en arab i kroppen.

Sommaren 08

Som sagt, inte mycket arab (till utsidan i alla fall) i denna hästen. Bilden är tagen när jag rider lätt, och det sluttade neråt i paddocken, därför ser det lite halvkonstigt ut.

Noora ägdes av en vän till mamma, och mammas vän hade länge velat att jag skulle komma ut och provrida henne, för att om det fungerade, bli medryttare på henne. En kväll i mars 2008 blev det av, jag åkte och provred.
Och jag blev otroligt förvånad. Visst, ägaren hade berättat att hon var speciell, men detta var en häst utan dess like. Jag har aldrig ridit en häst som är så otroligt envis och ovillig, slog emot skänkeln hela tiden, och rädd för allt var hon med, men ändå var hon så otroligt följsam, hela hästen var helt.... mjuk.
Hon tog mitt hjärta med storm, och efter ytterligare en provridning bestämde vi att jag skulle rida henne tre dagar i veckan.

Nu började den rikiga prövningen.
Oftast så stod hon på två ben istället för fyra, och jag var glad om vi lyckades ta oss från stallplanen. Och eftersom paddocken var övervuxen så hade jag inget annat val än att rida bort till en annan paddock. I flera veckor kämpade jag med detta. Vi var nere i diken och sandgropar, vi höll på att slå över när hon reste sig och allt var ett jävla helvete. Men jag gav inte upp. För jag har aldrig varit så lycklig som när jag fick henne att göra det jag ville.
Ju mer jag red, desto bättre blev det. Efter tre månader kunde jag rida ut på henne, visst stannade hon fortfarande, men det gick med lite övertalning. På sommaren slog dom ner gräset i paddocken, så att jag kunde rida där, och jag började även hoppa henne i skogen, något hon älskade, men ändå krävdes det en hel del övertalning.
Sedan började vi med markarbete i paddocken, och det var betydligt svårare, men med ägarens hjälp gick även det.

I mitten av sommaren såldes hästen jag skulle ha på ett ridläger, så jag frågade ägaren om jag kunde få ha med mig Noora, och det fick jag. Det var nog det bästa ridlägret jag varit på.
Och Noora stormtrivdes där! Hon älskade att det var så mycket hästar runt om henne, och när vi red ut var hon inte ett dugg tittig, och när vi galopperade genom skogen efter de andra blev hon så glad att hon bockade så att jag nästan åkte av.
Och jag och Emilia höll in våra hästar och galopperade ikapp, Noora sprang som aldrig förr och älskade det.

Vintern 08 hade jag Noora för mig själv i tre veckor. Det var tre underbara veckor.

I början av sommaren 09 fick jag reda på att hennes höftskada kommit tillbaka. Hon skulle stå hela sommaren. Jag var otroligt ledsen, men så länge hon blev frisk var jag nöjd.

I slutet av sommaren gick jag in på blocket, och jag såg att Noora var till salu. Jag hade inte fått veta något. Jag har nog aldrig varit så arg och ledsen, någonsin. Tänkte ägaren inte på att jag älskade hästen lika mycket som hon gjorde? Att jag kanske ville köpa henne?
Jag pratade med pappa, han gick med på att köpa henne.
Jag ringde ägaren och möttes av ett "hon är redan såld", och när jag frågade när hon skulle åka svarade ägaren "Det är ingen idé att du säger hejdå, det kommer bara vara jobbigare så."

Hon hade lika gärna kunnat slitit ut mitt hjärta och stampat på det. Jag insisterade på att få säga hejdå, men jag fick inte. Några dagar senare flyttade Noora, ända upp till Uppsala. Och såvitt jag vet så står hon fortfarande där, och går som avelssto och promenadhäst.

Vintern 09

Visst är hon fin?

Det går inte en dag utan att jag tänker på denna fantatiska häst. Hon är den häst som lärt mig mest, och den häst, förutom Biscaya, som jag älskat mest.
Jag hade en fantastisk tid med den här hästen, och jag tänker för allt i världen inte glömma bort den.