Någon bad mig skriva om när jag provred Biscaya, så here it goes:

Jag hade letat häst i ungefr en månad, utan framgång. Varenda gång jag hittade någon bra blev det något förhinder. Jag provred bara två hästar innan jag hittade Biscaya, Romeo och Dunder. Romeo var bara delfoder, så han var egentligen inget som intresserade mig, och Dunder var inte min typ av häst ändå, och ägaren ville att han skulle stå kvar i sitt stall och shit.
20:e februari fick jag två samtal, som jag missade. Det ena var från en tjej som hade ett Fullblodsto, en unghäst. Den verkade riktigt intressant. Det andra var från en kille som hade ett halvblodsto. Hur som helst så tyckte jag att fullblodet verkade mer intressant, så vi bestämde att jag skulle provrida dagen efter. Det blev dock lite snöstorm, och hästen stod 15mil från mig, så pappa ville inte köra. Besviken var jag, och som hämnd bestämde jag mig för att ringa och se om jag kunde provrida den andra hästen som stod mycket närmre, för att jävlas med pappa. Sagt och gjort.

21:e februari provred alltså jag den hästen som skulle bli min, utan några höga förhoppningar, jag ville ju trots allt bara vara elak mot pappa för att vi inte åkte till Fullblodet (haha så barnslig)
Jag hade inte fått så mycket information om Biscaya, allt jag visste var att hon var efter Irco Marco.
När vi kom dit fick jag reda på att hon gått som avelsto i fem år, och haft tre föl. Innan dess hade hon varit hobbyhäst. Så hon var bara riden i typ 1 månad, och nästan ohanterad.
När vi kom in i stallet granskade jag hästen. Hon var en tråkig brun häst, inte det att färgen är tråkig, utan hennes ögon var sorgsna och hon hade ingen som helst utstålning. Och när jag öppnade boxdörren upptäckte jag även att hästen var sjukt tjock. Jag trodde att hon var dräktig, men ägaren försäkrade mig om att det var hon inte, hon hade bara gått med ston. (dock så visade det sig senare att hon faktiskt var dräktig)
Men det var något speciellt med den här hästen. Efter att jag granskat henne en stund sa jag till pappa "Jag behöver inte ens rida, det är den här jag ska ha."
Men självklart red jag ändå!

Eftersom det hade snöat hade vi bara vägarna att rida på. Han visade henne lite. Sedan satt jag upp. Det var en ovillig häst. Hon ville inte gå fram, men efter lite om och men gick vi. Vi red fram och tillbaka på en väg, inte mycket till provridning egentligen. Men det räckte för mig, jag visste ju redan i stallet att jag skulle ha henne. Det klickade verkligen direkt. Det går inte att förklara riktigt. Men man skulle väl kunna säga att (om man nu tror på det, jag har inget bättre sätt att förklara det på) våra själar passade ihop. Det klickade liksom. Man kände verkligen hur ledsen hon var. Och varenda cell i mig ville ge henne ett ordentligt hästliv med stimulans och kul.
Ägarna verkade mest vilja bli av med henne, så han brydde sig inte heller om provridningen.

I bilen hem blev jag osäker. Inte ville jag ha en tjock häst som det skulle ta ett år att bygga upp? Jag ville ju ut och tävla till sommaren.
Men pappa övertygade mig. Han tyckte med att det kändes rätt. Och känns det rätt så är det rätt. Och rätt var precis vad det kändes.

Jag kan inte beskriva hur otroligt glad jag är över snöstormen och min pappas istadighet, utan den hade jag inte åkt och provridit Biscaya och utan hans envishet så hade vi åkt till fullblodet, och då hade jag aldrig blivit sur på honom. Jag tror helt klart att det var menat att hända.

Så den 27:e februari flyttade Biscaya till sitt nya hem <:
Så här såg hon ut första gången jag red henne hemma, 2:e mars:

Jag vet, stolsits, men jag hade mycket annat att tänka på, med tanke på att dte var första gången hon var i ett ridhus.
Och ja, ni ser ju själva hur tjock hon var. Ägarna försäkrade oss dock om att det var fölmage från förr, och hon var inte tjock alls runt om, så jag trodde dem. Det ser dock mycket värre ut på bilden än vad det gjorde irl. Typ två dagar innan hon fölade blev hon smällfet runt om, och magen "släpptes ner", så att hon blev supersmal över ryggen.
Och jag kan försäkra er om att hon är superfin ny, får höra att "oj, hon ser ut som en helt ny häst" jämt och ständigt av både andra inackorderingars ägare, stallägaren och min familj. Och jag håller med dem. Hon är en helt ny häst.