Ska jag vara ärlig så vet jag inte om jag vill leva längre. Men mina systrar, min mamma, och framför allt min häst håller igång mig. Jag rider som vanlig, i stallet känner jag mig hel, kan tänka på annat, huvudet rensar, och jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna behålla hästen. Det ordnar sig nog.
Jag vet att Gud bär mig tills jag kan gå, och jag vet att tiden kommer att göra dte bättre. Men just nu känns allt väldigt, väldigt hopplös.

(om det är någon som har förlorat någon av sina föräldrar vill jag hemskt gärna att den tar kontakt med mig, jag har saker jag vill fråga, och jag behöver känna att jag inte är helt ensam)