Men så fort jag skrittade fram och började kräva började hon dansa under mig, lydde minsta vikt, höga benlyft, ordentligt positiv och framåt så att jag nästan blev rädd.

Jag hade alltså misstolkat min egen häst, jag trodde att hon var slö när hon i själva verket var harmonisk.

Jag brukar se på ridning som pardans. Ryttaren har killens roll, vi leder, hästen har tjejens roll, gör det mesta jobbet och kan med en duktig ledare få dansen att ta andan ur åskådaren.

Idag tog min häst andan ur mig. Jag ville inte sluta, jag ville bara dansa runt med min fantastiska häst i timmar, jag skrattade, jag skrattade högt åt att hon var så otroligt fin. Allting stämde.

Jag tog tillfället i akt och tog några galoppfattningar, även det gick bra.

.

Gud vad jag är nöjd med min lilla häst, behöver jag ens säga att jag älskar henne så att jag dör lite?

Visst är det fantastiskt att kunna få hästen att dansa sådär otroligt?

Det bästa är att sitta upp på en ovillig häst, få den att hitta viljan, och få den att dansa sådär vackert som ingen trodde att den skulle göra? Det är sådant jag vill göra hela mitt liv.